vogliovendetta

Jag kan bara tacka för den ökade aktiviteten. Inte trodde väl jag att ni hade det i er.

Om jag inte kände er bättre skulle jag vara rörd då jag får små gulliga meddelanden när ni skrivit ett inlägg. Som ni är förvånade själva att ni lyckades komma ihåg att skriva ett inlägg. Personligen har jag en armada av bloggar under mina änglavingar och blir inte längre stressad över sådant. Men som sagt; KUL!

För att spinna vidare på temat. Juans dystopi ger mig rysningar längst ryggraden, förmodligen för att den är skrämmande sann. Jag tror att alltför många drivs av att ta den snabba, korta vägen till framgång enbart för att motsatsen skrämmer. Den långa vägen innebär ibland lycka och framgång men oftast färdiggrillade hamburgare, vita plastmöblemang samt drive-in-bingo med traditionsenligt tillika annuellt avrunk.

Men Juan, jag undrar, är det verkligen Bernard Madoff, Thomas Jisander, och Johann Mühlegg som skall beundras? Här har du missat en rätt omfattande del av fenomenet att fuska. Alla ovan nämnda har åkte fast.  Precis som Nikki var inne och snuddade lite på (det vill säga innan slutledningsförmågans bleka hand valde att avsluta sitt gästbesök) är det essentiella av att fuska att inte åka fast.

Visserligen tvistar de lärda om fuskare drivs av att åka fast, likt en seriemördare eller president(:läsClinton). Om vi nu för ett ögonblick antar att fuskandets syfte enbart är av sådan natur att ändamålet är att underlätta arbetsbördan, och alltså inte i syfte att uppmärksammas så borde väl Team Bernie vara lite av fuskarnas Real Madrid. Stjärnor som lever på lånad tid.

Nej, jag menar istället att de verkliga fuskarna sitter lugnt och stilla i båten, sopar spåren under mattan och sippar på ett glas cherry när kvällen tar vid. En stunds kontemplation infinner sig när Kamprad, Trump och Nancy Carrigan sluter ögonen och ser förödelsen som de orsakat utan repressalier. Det, Juan, det är en riktig fuskare.

God bless America.